Vem är du? Du som satte dig och lapade kexchoklad på tunneln mitt framför mina sockersugna näsborrar. Jag kände sockersmaken i näsan och började lapa runt min egen mun för att kanske finna rester av bullgifflarna jag just pressat i mig hos jossan. Det enda jag fick i mig var gammalt smink och gårdagens tonfisk. Dig kommer jag alltid vara arg på, kvinnan i tunnelbanan.

Mina byxor sprack, i samband med att jag åt gifflar hos jossan. Om det har något samband egentligen vet jag inte. Gifflar är socker och spruckna byxor är tecken på banta. Eller så sprack byxorna helt enkelt för att dom var ledsen och utslitna. Att jag sedan efter kexchokladen på tunnelbanan behövde gå genom hela det nedre planet från tunnelbanan till pendeln med ledsna byxor gjorde inte saken bättre. "självförtroende elin! Självförtroende!" var en återkommande fras i mitt huvud just då, genom den 5 miljoner långa människor som ligger på rad gången mot pendeln. Nu ska jag bara skotta av bilen i allt för tunna kläder och lägga mig i duschen och duscha tårna.

Godnatt!
/ Elin med bakplåtspapper i väskan